Sommaren 2003 och på bilden har jag precis fyllt 32 år. Jag såg inte problemet då. Uppvaknandet kom någon månad senare när jag skulle läsa en saga för vårt barn. Jag gick 13 trappsteg upp på övervåningen och var tvunget att stanna när jag kom upp. Jag var anfådd. Av 13 trappsteg. Oj, detta är väldigt illa. Den kvällen vände det och jag tog tag i livet. Men hur? Det berättar jag nedan.
Varningen som kom tog jag på allvar. Detta är inte bra för min hälsa och vill jag se mina barn växa upp är det dags att göra något. Jag fick ett tips om att viktväktarna hade nåt som kallades för MP5. Ett paket sammansatt för män med övervikt. Jag beställde paketet och började räkna points. Ni som är väl bekanta med viktväktarna vet vad det innebär. Men kortfattat, allt du stoppar i dig har olika points och du har ett visst antal points/dag eller vecka. Det betyder att du kan spara points i veckan och ändå unna dig nåt på helgen
Under ett år höll jag på att räkna och räkna, vågen visade att jag gjorde rätt. Jag hade även börjat motionera så smått efter att ha tappat några kg. Jag sprang strikt 5 km tre dagar i veckan. Med denna metod så lyckades jag gå ner från 105 kg till 79 kg. Ja, tänkte jag, nu är jag färdig! Nej, du blir aldrig färdig. Det handlar inte om en quickfix på ett år. Det är en livsstilsomställning som krävs. Du måste aktivt fortsätta att äta sundare, att röra dig mer och att acceptera bakslagen. För bakslag kommer, hela tiden. Skillnaden är att du är medveten och vet hur du ska hantera dem.
Efter några år så tog inspirationen för löpningen slut och jag började så smått gå upp i vikt igen. Jag slutade att träna löpning och började spela golf i stället. Något jag velat göra under många år. Jag var delaktig som juniorledare på Sjöbo Golfklubb och det var stimulerande för hjärnan, men trots 2-3 golfrundor i veckan så var jag på väg att rasera allt hårt slit jag haft med min viktkontroll. Efter fyra år som ledare avslutade jag mitt åtagande och började träna spinning. Det var bland det roligaste jag gjort i träningsväg. Efter drygt ett år som aktiv tränande fick jag frågan om jag inte ville vara instruktör. Jag velade fram och tillbaka länge och accepterade till slut erbjudandet.
En glad figur på sin ledarcykel. Fortfarande ovetande om vad som var på gång runt hörnet. Jag var aktiv som ledare i ca. fyra år och även styrelsemedlem i föreningen i två år. Ansvarig för att cyklarna var i bra skick och att allt annat praktiskt fungerade.
Jag var banbrytande i föreningen och testade nya pass och varianter som ingen annan gjort tidigare. Bl.a. drog jag igång ett 90-minuterspass som Sjöbos cyklister var flitiga besökare på. Med tiden blev jag nyfiken på vad cyklisterna höll på med och då var det naturligt att följa med dem ut och cykla. Jag fastnade direkt i denna aktivitet och körde några lopp innan jag anmälde mig till Vätternrundan. Jo, jag har cyklat den och det är långt. Väldigt långt. Men även det var en erfarenhet utöver det vanliga. Efter Vättern blev jag nyfiken på att testa nåt nytt och en Svensk Klassiker lockade. Jag insåg hur mycket arbete det skulle vara och som skåning är jag ingen bra skidåkare. Jag nöjde mig med en halvklassiker och den klarade jag. Nu har jag lärt mig simma, cykla och springa. Skidor lär jag mig aldrig, men jag tog mig i mål. Tror att jag hade tre åkare bakom mig in i målet.
Beviset på att jag klarade av halvklassikern. Som dålig skidåkare fanns det tre grenar kvar som jag gillade. Det blir triathlon av det. Jag måste ju testa då jag hela tiden är nyfiken på nya utmaningar.
Jag började träna mer och mer cykel och löpning och insåg att jag även behövde mycket mer simning. En anmälan till masterssimmarna i Sjöbo gav mig den kick jag behövde. Jag blev bättre och bättre på att simma. Både i bassäng och öppet vatten. Frihetskänslan att simma rakt ut i en sjö eller ett hav är obeskrivbar. Det är bara ren frihet. Första tävlingen blev en sprinttävling i Sövdesjön. Oj vad kul det var och vad jag var sugen på mer. Det blev fler korta tävlingar av olika slag innan jag till slut vågade anmäla mig till en längre distans. Första lite längre tävling blev Ironman 70.3 i Jönköping. 70.3 står för det totala antalet miles man avverkar. Översatt till km blir det 1900 m simning, 90 km cykel och 21 km löpning. Vi är nu framme vid 2017 och jag är 46 år. Jag har sprungit både halv och hel marathon, jag har cyklat Vätternrudan, jag har gjort en halvklassiker. Men aldrig så här långt fördelat på tre grenar i en följd. Med stor nervositet i starten innan simningen så trodde jag inte riktigt på mig själv. Skulle jag orka? Har jag gjort min läxa?
Ja, jag hade gjort min läxa. Jag klarade det och nu fanns det inga gränser längre. Totalt blev det fyra tävlingar på samma distans, samt många kortare. Den häftigaste av alla var Ironman 70.3 i Gdynia i Polen där jag dessutom satte min bästa tid på distansen. Allt kombinerat med en härlig familjesemester.
Efter detta kände jag mig färdig med cykling. Klimatet på vägarna blev hårdare och jag kände mig inte längre trygg när jag cyklade. Löpning och simning var då de grenar som fanns kvar. Så klart finns det en disciplin för detta också. Jag testade swimrun en hel del i Sövdesjön och det var rätt så avkopplande att först springa en bit och sedan tillbaka ner i vattnet för att simma igen. En anledning kan ha varit att jag på Sövde Triathlon vann en startplats till Trelleborg Swimrun. Jag anmälde mig och en vän till loppet och det var både kul och jobbigt på samma gång. Men i mål kom vi i alla fall. Tyvärr blev det inte fler swimrunlopp och jag tappade simningen lite när jag fick ett inklämningssyndrom i axlarna och utöver det slog pandemin till.
Jag och Anna på väg mot målet i Trelleborg Swimrun. Vi avverkade totalt 14,7 km varvat med löpning och simning. Resultatmässigt var det inte så bra kanske, men lärorikt och kul ändå.
Ungefär här tar det mesta stopp. Året är 2019 och jag går in i total dykning. Allt stannar av. Jag mår skit och varken löpning eller nåt annat hjälper. Totalt omotiverad till allt. Sover dåligt, äter dåligt (Fel saker) och vikten ökar i takt med att min motivation sjunker mer och mer. Det blir en mycket tuff period att ta sig igenom. Jag är inte ensam i detta då min älskade inte heller mår särskilt bra. Vi tar oss dock igenom denna kris och kommer till slut ut på andra sidan som starkare och gladare personer. Jag tänker inte gå in djupare på detta utan vill helst glömma detta året och bara fokusera framåt. Ska jag ta med mig något positivt från 2019 så är det här min ultralöpningstanke dyker upp.
Jag har varit omgiven av ultralöpare ett tag och så klart blivit lite nyfiken på det också. Det går ett lopp i början av februari 2020 som jag anmäler mig till. Tjörnarparen 50km. Det är långt, längre än de 42km jag sprang i Köpenhamn 2017. Kombinationen av att må dåligt mentalt och att träna till en ultra fungerade förvånansvärt bra. Mycket ensamtid i skogen. Jag kunde ge mig ut kl 07.00 en söndagsmorgon och vara ute o springa i 3-4 timmar. Startade med pannlampa och njöt när solen gick upp. Efter ett sådant pass finns det hur mycket positiv energi som helst att leva på under dagen.
Jag tog mod till mig och startade i Tjörnarparen 50km. Jag hade inte en aning om jag skulle klara det eller inte. Det ligger lite i min natur att kasta mig in i nåt som jag inte vet hur det ska sluta. Äventyraren lever. Efter en omtumlande resa genom skogarna i mellersta skåne så var jag plötsligt i mål. Jag fick min mössa och en plakett i trä som jag är sjukt stolt över. Jag är ultralöpare!
Efter detta insåg jag att det inte var så farligt som jag trott. Jag kände att jag skulle kunna klara mer. Det är så jag funkar. Många tänker, nu har jag gjort detta och behöver inte göra det mer. Jag tänker tvärtom. Året 2021 blev det inte så mycket lopp p.g.a. pandemin, men 2022 var det åter fritt att springa i större grupperingar. Det året blev det två ultralopp. Tjörnarparen 50km igen och Kullamannen Sibirien 54 km. Båda gick bra och nu ville jag mer, mycket mer. 2023 anmälde jag mig till Tjörnarparen 50 miles (80 km) och Kullamannen Sprint Ultra som är 104 km. En rejäl ökning i distans, men jag tänkte att det borde gå. Med rätt inställning, träning och ett tjockt pannben så borde jag komma i mål. Att bara ställa sig på startlinjen är modigt tycker jag.
| Samtliga tre Tjörnparpare. 50 km, 50 km, 50 miles. | Kullamannen Sprint Ultra 104 km | Kullamannen Sibirien 54 km |
Några ultradistanser till har det blivit. Perssonultran som jag gjorde första gången 2023 där vi springer mellan Helsingör och Köpenhamn är en fin tur. Tre starter är gjorda på denna och vid två av dem har jag kommit hela vägen. 2024 fick jag bryta efter kramp vid 24 km. Jag fortsatte 4 km till, men fick tyvärr ge mig. Jag tog semester en dag och sprang mellan Malmö och Sjöbo för att jag tyckte det var en kul grej. Ultraintervalchallenge har jag också gett mig på ett par gånger. Kortfattat beskrivet så startar du vid midnatt och springer 10 km. Detta upprepas sedan var tredje timme och vid 22-tiden är du klar och har avverkat 80 km.
Avslutningsvis på denna resan, som är långt i från slut vill jag säga. Tvivla aldrig på dig själv men var samtidigt ödmjuk. Lyssna inte på vad andra tycker utan gå din egen väg. Det vinner du på i längden. Det som passar dem passar nödvändigtvis inte dig. Till sist, det blir aldrig lättare, du höjer bara dina krav och mål.
/Niclas, en som tror på sig själv.