Japp, det var precis vad det gjorde, tog stopp. Jag trodde det var stopp på riktigt, men efter ett mirakel och en quickfix så rullar det igen. Om än sakta så rullar det. Jag har aldrig tidigare trott på mirakel eller quickfix. Men efter ett besök på The Clinic i Malmö så har jag omvärderat mina tankar.

Det är ju inte helt okänt att mina knä har bråkat lite genom åren. Men det har oftast varit under kontroll. Jag har lärt mig att hantera smärtan och har haft en bra balans i träning och återhämtning. Denna gång var det annorlunda. Det var en ny smärta som jag inte kunde känna igen. Med det så visste jag inte hur jag skulle hantera den. Lätt panik spred sig och jag insåg att jag behövde hjälp denna gången. Jag letade efter en bra fysio och The Clinic dök upp. Jag har ett svagt minne av att några av mina löparvänner har varit där och fått bra hjälp. Med facit i hand kan jag intyga det. Jag fick en tid samma dag och strax före 13.30 på fredagen haltade jag in i deras lokaler. Knappt en timme senare efter behandling med nålar, stötvåg och massage så gick jag obehindrat ut från kliniken. Blott 650:- fattigare men med gott hopp och ett leende. Stort tack till Sofia på The Clinic.

Jag cyklade hem med ett stort leende och samtidigt en tanke i huvudet. Kan detta stämma? Kommer det att hålla? Jag firade detta med en riktigt god öl när jag kom hem och jag har nog sällan känt efter så mycket som jag gjorde den kvällen. Böjde på knät, reste och satte mig oftare än vanligt. Helt utan smärta. Vi bestämde att ta en lång promenad på lördagen då vädret skulle visa sig från sin bästa sida. Jag vaknade och var stel i knät och det gjorde ont. Men det är inte så konstigt då jag fått tre nåla rakt in i senan. Den var så klart lite irriterad av detta, men jag tänkte att rörelse kommer att lätta upp det. Vi gick ner till Ribersborg och fortsatte mot Limhamn. Glasbrukskajen och sedan en fika på Limhamn. Fortsatt promenad hemåt via Mobilia där jag köpte ett gäng rehab-gummiband. Distansen landade på 18,5 km och jag kände inget i knät. 

Under resten av lördagen var jag kvar i ett glädjerus och jag mådde så bra. Jag visste att det var intervaller på söndagen och min plan var att endast vara ledare för dessa och inte springa själv. Precis så blev det och jag peppade mina fyra deltagare till att pressa sig lite extra. De gjorde ett grymt jobb och för mig var det en mental påfrestning att inte kunna vara med och springa själv. Jag har gett mig ett löfte att inte springa på 8 dagar och det tänker jag hålla. Det var ändå på nåt sätt en härlig känsla att få vara med och att vara en del av intervallerna. Blåsa i visselpipan kan jag ju göra ändå. 

De kämpade på bra med 1×3 min, 1×2 min samt 10×1 min intervaller. Starka löpare. Jag är så tacksam över att ha så fina vänner runt mig. Vänner som bryr sig, vänner som frågar hur det är. Vänner som saknar en när man inte är med. Ni är helt fantastiska allihop. Snart är jag tillbaka och springer med er igen.

En positiv sak som kommit ur detta är att jag tecknat ett medlemskap på gymmet. Ja, ni som känner mig vet vad jag tycker om gym. Men det börjar sjunka in mer och mer hur mycket jag egentligen behöver detta. Första besöket är planerat till idag, måndag och jag har ändå ganska gott hopp om att det ska kunna bli regelbundet framöver. En bra balans mellan löpningen och styrketräningen.

Nej, det blir ett riktigt gym, även om bilden är väldigt tilltalande. Men å andra sidan. Det ena utesluter inte det andra. Ta hand om er och er kropp, den kommer att tacka er på sitt eget sätt. Genom att fungera. 

Cheers